sentuamessage

Tryck igång denna låt innan ni läser texten below...

Jag är ledsen, men jag vill inte vara en kejsare

det är inte mitt jobb

jag vill inte härska eller erövra någon.
Jag skulle vilja hjälpa alla om möjligt
Judar, Hedningar, svarta män och vita män

Vi vill hjälpa varandra.
vi är människor
Vi vill leva med varandras lycka.
Inte av varandras elände

Vi vill inte hata och förakta varandra

i denna värld finns det plats för alla

Jorden är riklig och kan försörja alla

Livet kan vara fritt och vackert

Men vi har förlorat vår riktning

Girighet har förgiftat männsikans själ
Det har barrikaderat världen med hat
Det har drivit oss in i elände och blodsutgjutelse

Vi har utveckalt fart
men begränsat oss
Maskiner som har givit oss överflöd har lämnat oss i nöd
Vår kunskap har gjort oss cyniska
vår skicklighet har gjort oss hårda och ovänliga

Vi tänker för mycket och känner för lite
Mer än maskiner behöver vi mänslighet
Mer än skicklighet behöver vi vänlighet och mildhet
Utan dessa kvaliteter
kommer livet att bli våldsamt
Och allt kommer gå förlorat

Flygplanet och radion har fört oss närmare
Det väsentliga i dessa uppfinigar förkunnar mänslighetens godhet
Det begär universelt brödraskap och enighet av oss alla

Redan nu når min röst miljontals världen över
Miljontals förtvivlade män, kvinnor och barn
Offer för ett system som får personer att tortera och fängsla oskyldiga människor

Till dem som kan höra mig 
säger jag
''Miströssta inte''

Det elände vi upplever nu är bara i slutet av girighet.
Den bitterheten av männsikar som fruktar vägen för männskliga framsteg
Det männsliga hatet försvinner och diktatorer dör
Och den makt de tog från folket. 
kommer snart återkomma till folket
Och så länge människor dör

kommer friheten aldrig att förgås

Soldater, ge er själva inte till odjur.
Män som föraktar er.
Förslavar er 
Och reglimenterar era liv
Män som säger vad ni ska göra,

vad ni ska tänka

och vad ni ska känna

Som vill exercera er, mata er och behandla er som boskap
Använder er som ammunition åt kanonen
Ge inte upp er själva åt dessa onaturliga män
Maskin män, med masikn sinnen och maskin hjärtan

Ni är inte maskiner, ni är inte boskap
Ni är männiksor.
Ni har kärleken till människan i era hjärtan

Ni hatar inte
Endast den oälskade hatar.
Den oälskade och onaturliga

Kämpa inte för slaveri,
kämpa för frihet
I det sjutonde kapitlet av Lukas så står det skrivet att
guds rike är inom människan
inte EN man eller EN grupp människor
men i alla männsikorm, i er.
Ni har makten

Makten att skapa maskiner.
Makten att skapa lycka
Ni har makten att göra detta liv fritt och vackert
För att göra detta liv ett underbart äventyr

Sen i demokratins namn.
Låt oss använda den makten
Låt oss alla förenas.
Låt oss kämpa för en ny värld. 
En anstäning värld
En värld som ger människor en chans att arbeta
En värld som kommer ge ungdommar framtid
och alla de äldre en trygghet

Av löftet om dessa saker har nu odjur stigit till makten

Men de ljuger!
de uppfyller inte deras löften
och de kommer de aldriga göra
Diktatorer frigör sig själva
Men förslavar folket

Låt oss nu kämpa för att uppfylla det löftet
Låt oss kämpa för världens frihet
För att ta bort nationella hinder
För att ta bort girighet.
För att ta bort hat och intolerans
Låt oss kämpa för en meningsfull värld

En värld där vetenskap och framsteg kommer leda till människan lycka
Soldater i demokratins namn.
Låt oss alla förenas!

Men att undivka förkylning och inflamationer i stunder som dessa är som att hitta ''just den varan'' på elgiganten under mellandagsrean, så jag som väldigt sällan blir sängbunden fick faktiskt spendera ett stort antal timmar i både sängar och soffor (vet att det lät lite horigt men så är inte fallet ok) 
och inte ha chans till att träffa henne där ända uti vålberg. men då jag kännde mig kry nog för att faktiskt sätta mig på en av de ökända värmlandsbussarna så fick jag inte göra så heller, då det inte fanns något att återvända till vålberg för. 

Så det enda som var, var ju att hoppa i jeansen och börja gå den dära låååååånga promenaden man går för att känna att nånting går vidare. 
Med öronen fyllda med musik, så var det bara att traska genom gatorna här i deje. och att ta sig nånstans var fan i mig en tuff uppgift, då det var som att gå på botten av atlaten, segt, motståndskraftigt och ha ett perspektiv ur saltvatten gjorde inte ''the walk'' mycket lättare

vet att detta verkar töntigt av mig att skriva något sånt här på en blogg där ALLA kan se det. 
Men jag skriver inte denna blogg för att bli hörd, utan jag skriver för att inom några år kunna känna mig rörd över vad jag har gjort under dagarna av mitt liv. och kunna minnas tillbaka till de stunder jag haft.
Annalysera mitt sätt att skriva för att senare kunna förstå hur jag kände då. 
Så ni som läser, ni läser
Ni som inte orkar sätta ihop ord i några minuter kan spela Battlefield eller ta en kaffe med någon ni tycker om. 
Men försök att komma ihåg det om några små år