sentuamessage

Men att undivka förkylning och inflamationer i stunder som dessa är som att hitta ''just den varan'' på elgiganten under mellandagsrean, så jag som väldigt sällan blir sängbunden fick faktiskt spendera ett stort antal timmar i både sängar och soffor (vet att det lät lite horigt men så är inte fallet ok) 
och inte ha chans till att träffa henne där ända uti vålberg. men då jag kännde mig kry nog för att faktiskt sätta mig på en av de ökända värmlandsbussarna så fick jag inte göra så heller, då det inte fanns något att återvända till vålberg för. 

Så det enda som var, var ju att hoppa i jeansen och börja gå den dära låååååånga promenaden man går för att känna att nånting går vidare. 
Med öronen fyllda med musik, så var det bara att traska genom gatorna här i deje. och att ta sig nånstans var fan i mig en tuff uppgift, då det var som att gå på botten av atlaten, segt, motståndskraftigt och ha ett perspektiv ur saltvatten gjorde inte ''the walk'' mycket lättare

vet att detta verkar töntigt av mig att skriva något sånt här på en blogg där ALLA kan se det. 
Men jag skriver inte denna blogg för att bli hörd, utan jag skriver för att inom några år kunna känna mig rörd över vad jag har gjort under dagarna av mitt liv. och kunna minnas tillbaka till de stunder jag haft.
Annalysera mitt sätt att skriva för att senare kunna förstå hur jag kände då. 
Så ni som läser, ni läser
Ni som inte orkar sätta ihop ord i några minuter kan spela Battlefield eller ta en kaffe med någon ni tycker om. 
Men försök att komma ihåg det om några små år