Fattigdom, förtal och mängder av fantasier

Jag hör hur hon förbannar en man i forshaga, med guld i sin egen vikt liggandes i sin källare.
Dessa dagar som gått med förtal, skitsnack, lögner och några smådrömmar kommer nog aldrig till sitt slut.
Då dessa ''vuxna'' männsikor inte kan göra något annat än att knyta nävarna i deras farstu. 

Även denna man jag inte tänker nämna namnet på, ser till att en fembarna familj står med tomma händer och fickor på julafton, då jag ser hur dessa föräldrar till dom 5 små liven försöker mot sin vilje överrösta den lugna julmusiken som går på deras radio, och med orden säga att det inte blir lika många julklappar, och du min son som i januari 19 år kommer fylla, tyvär men det blir inte presenter i överflöd, inga påsar med pengar, eller någon stor fest för din ära. 
Men pojken från januari tackar och bockar för det han får. 
-Det är tanken som räknas'' intalar han sig själv
Men han ska inte klaga och vara så materialistisk. 
-det finns folk som har det värre''
Men hur kan någon kalla honom materialist då han under sina dagar som bekymmerslös liten kille kunnat accepterat hans kast i dagens samhälle som ekonomiskt-undernärd
Han kan väll iallafall få ha några förhoppningar om saker man bara kan få på sin ''speciella'' dag

Nej nog pratat om mig nu. 
Jag hör min mors drömmar om att kunna vara ekonomiskt-oberoende. 
Kunna ge sina söner allt det dom velat ha i år och år.
Men tyvär så gör hon inget annat än att sitta och prata med personer som har fått stå ut med samma skit som denna man i forshaga skapat. 

Och min far har nu lyckats, efter det att den mannan från forshaga sparkat honom från restaurangen han jobbade på innan, fixat ett jobb inom just distrubition som han har jobbat med så många år innan. 
Och han gör sitt bästa att få mat på vårat middagsbord. men tyvär så blir det så att båda jag och min bror får låna ut en andel av vårat studiebidrag till dessa vackra människor som skapat de 5 små liven som är mig och mina fyra bröder.

Och jag ska inte säga att det är synd om oss. för det är det verkligen inte. 
Vi har varandra, trots lågkonjuktioner och varslingar så står vi alla fortfarande enade.
Men jag drömmer fortfarande om allt det jag aldrig fått och intalat mig själv att inte kunna få det. 
Men jag ler fortfarande
//David mcgyver Moberg

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0